Den här helgen har vi varit på besök i nationalparken Vashlovani. Den ligger på gränsen till Azerbajdzjan, så lång sydost man kan komma i Georgien. Vi var där tillsammans med Max, Marcella, Kieron och Inga, som guidade oss fram i den ganska ogästvänliga terrängen. Det var verkligen en speciell plats, karg halvöken med berg som såg ut att vara gjorda av lera. Kanske inte vackert som den svenska skärgården på sommaren, men majestätisk, dramatiskt och imponerande.
Helgen började dock inte så bra. Fredag eftermiddag hämtade jag två barn från dagis som såg ut som de skulle medverka i en reklam för tvättmedel (före användning). Att inte ta ett bad inför utflykten till ödemarken var inget alternativ. Vi hade dock inget vatten i kranarna sedan tidig morgon. Ringde vattenbolaget och frågade när vattnet skulle komma tillbaka. Runt 7 på kvällen var svaret vi fick. Bra! Vid 8-tiden lördag morgon kom vattnet tillbaka och en halvtimme senare fanns tillräckligt med varmatten för att kunna ta en dusch. Vi lämnade därför ett kallt och regnigt Tbilisi något försenade, men med två rena barn.
Väl framme i nationalparken hade vi härligt vårväder, temperaturen steg säkert 10 grader bara de sista 10-15 kilometerna. Vi körde runt i parken och upplevde dess natur, stannade för fika och tittade på utsikten. Det fanns inga riktiga vägar utan vi körde på grässlätter, i raviner och genom floder. Det var tur att jag inte är mer gravid än vad jag är, en månad senare skulle resan ha varit rejält obekväm. Framåt kvällen kom vi fram till stugorna vid floden. Vi grillade och njöt av stillheten, elden och stjärnhimlen. Det var bara vi där förutom parkvakten, Hamlet, som bjöd på mat och vin och höll oss sällskap större delen av kvällen. Han var nog ganska ensam därute.
På söndagen tog vi en lite tur bort längs med floden. Temperaturen steg och solen värmde. Barnen lekte i sanden, blev rejält smutsiga och fick avsluta utflykten med att doppa sig i floden för att bli rena. Resan tillbaka blev ganska dryg. Vi startade tidig eftermiddag och bara att ta sig ut ur nationalparken tog ca 2 timmar. Vi var inte hemma förrän vid sju på kvällen. Då med två biltrötta barn. Sista halvtimmen hade vi ett konstant gnäll från baksätet. Men det var det nog ändå värt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar